Vad är det som gör att så många författare tar sina liv…

 

S Dagerman

 

Vad är det som gör att så många författare tar sina liv, den frågan har jag ofta grunnat på, särskilt det som var verksamma under 1900talet. Tanken dök upp igen för några veckor sedan efter att jag läst Karin Boyes dystopiska dagboksroman ”Kallocain” från 1940. En bok som starkt präglas av djupt mänskliga känslor som, kärlek och strävan efter den individuella friheten. Boye tog sitt liv kort efter utgivningen.

 Det verkar nästan som att döden ligger som bäddad för många. Vissa författare hinner knappt få ut sina böcker innan livet tagit slut.

 Ett exempel på en sådan bok som slutat i tragik och senare blivit kultförklarad är John Kennedy Tooles bok ”Dumskallarnas sammansvärjning”. En udda finurligt humoristisk roman som handlar om en lat men mycket intelligent ung man, på gränsen till galen, eller kanske rent av galen. Jag har ofta klurat på likheterna mellan karaktärerna i denna typ av böcker. Särskilt betydande verk som senare blivit klassiker.

Kanske finns det någon form av blodsband mellan Tooles och huvudkaraktären Ignotius i hans roman, samt andra författare som gått samma öde tillmötes, och skapat karaktärer som visat upp ett tankesätt som egentligen inte borde höra hemma i det mänskliga medvetandet.

Toole led av tunga depressioner och paranoia, förmodligen orsakad av att hans roman blev avvisad. Boken gavs dock ut postumt 1980 genom sin moders försorg, ca elva år efter hans död.

 Kanske tänker jag bara så här eftersom jag är medveten om att författarna gått ett mörkt öde tillmötes? Kanske det mystiska gör det hela mer intressant och öppnar en ny dimension av tankar, det är svårt att svara på. Men för mig känns det ofta som att en sådan bok frekvent är mer personlig, ”det är på riktigt” helt enkelt. Medvetandet/tanken blottar sig lite mer på djupet.

 Möjligen var det modernistiska författaridealet likt profeter som skulle förstå och skildra det som förhoppningsvis skulle bli tongivande i framtiden för mycket för författarna att skildra och hantera, speciellt för kvinnor med helt andra förutsättningar i det snabbt växande moderna samhället.

En av Sveriges främsta fyrtitalist författare måste nog vara Stig Dagerman, starkt påverkad av händelserna under andravärldskriget. Med böcker som ”Bränt barn” och ”Det dömdas ö” är han förmodligen en av Sveriges mörkaste romanförfattare genom tiderna.

Bränt barn blev hans sista verk innan sin tidiga bortgång och kanske den mörkaste av dem alla, ett psykoanalytiskt drama, starkt präglat av hat, ondska och svartsjuka. Om en ung mans bittra rivalitet gentemot sin far. Detta är en bok som bokstavligen har ätit sig in i mig, därför att den lämnat djupast spår av alla författare som jag läst. Hela tiden finns där en röd tråd som pendlar genom liv och död, men döden kom tillsist ikapp.

 

Om några dagar kommer det att dimpa ner en ny klassiker i min brevlåda, ”Glaskupan” heter den, av Silvia Plath, det ska bli mycket spännande. Vad den lämnar för avtryck återstår att se.